Brunkebergstunneln tisdag 27 oktober 2015 klockan 10-12:
En tunnel genom berget, en genväg genom staden, en passage från en plats till en annan. Gående och cyklister på väg hem eller till jobbet ackompanjeras ibland av en musikant; en dragspelare eller en röst med gitarr, som placerar sig för att höras. Musiken markerar en fixerad punkt av ljud som närmar sig eller avlägsnar sig. Tiden går, rörelser och material återkastas som omvandlade ljud i tunneln, som stängs under natten. Tystnad.
I hörnet Sveavägen-Tunnelgatan påbörjar konstnärerna och forskarna Monica Sand och Ricardo Atienza en serie stadsrumsexperiment tillsammans med studenter från avd. för konst åk 1 som deltar i kursen Sound Art: listening, resonating, intervening på Konstfack. Först förbereder vi en omställning av våra sinnen genom att blunda. Utspridda, koncentrerade, förändras varseblivningen; ljuden från trafiken kommer närmare, framträder i flera lager, som dovt muller, med plötsliga inbrott av röster och fotsteg som närmar sig, ibland långt borta eller strax intill. Fötterna på marken, kylan mot kinden, vinddrag i håret. En lyssnande stillhet inträder mitt på trottoaren i flödet av människor och trafik.
I en långsam blindvandring två och två in mot tunneln och i den hörbara sinnesrika kontrasten mellan ute och inne, uppstår nya förhållanden mellan fot och underlag, mellan kropp och rum. Under en dryg timme leker vi kollektiva ljud- och rörelselekar i tunneln. Två grupper vända mot varandra, ungefär mitt i tunneln, går långsamt bakåt medan var och en tar en egen ton, som förändras, stiger och sjunker, resonans och dissonans uppstår, stundom vackert, stundom skärande oskönt, i en rytm anpassad efter både den långsamma förflyttningen bakåt och uppgiften att lyssna till den andra gruppen. En rytm, nästan som en andning, ett samtal. Vid större distans låter det som om kan ljuden kommer bakifrån.
Vi avslutar dagen på Färgfabriken i utställningen Experiment Stockholm. Idén är att studenterna kollektivt ska iscensätta en stadsrumsliknande situation i utställningsrummet om drygt en vecka.
Färgfabriken torsdag 5 november 2015 klockan 11-18
Under veckan mellan Brunkebergstunneln och Färgfabriken har studenterna fortsatt att utforska ljud; lyssna på inspelningar av konstprojekt och börjat testa olika ljudrum tillsammans med sina lärare Ricardo Atienza och Robert McGinley på Konstfack. Det stora utställningsrummet på Färgfabriken är anpassat till novembermörkret, mycket svagt belyst med utspridda verk av olika konstnärer och längst in i rummet ett växthus där en konstnär bor med sin familj under utställningsperioden. Här pågår ett seminarium i växthuset, visning i utställningen, som även innehåller video och ljud. Utställningsrummet fungerar som ett publikt rum för interaktioner och rumsliga relationer i realtid och samtidigt som ett rum för re-presentationer av redan genomförda konstprojekt. På samma sätt som i ett stadsrum måste studenterna förhålla sig till befintliga ljud, rörelser och föremål. De ljud- och rörelsemässiga insikter de fått genom experimenten i tunneln och kursens övriga moment utgör en grund för uppgiften att aktivera det aktuella rummet.
Var och en av studenterna har tagit med sig ’ljudobjekt,’ antingen i form av vardagliga objekt, urbana ljudinspelningar och kompositioner, elektroniska spel, gamla radioapparater, eller den egna kroppen och rösten som ljudkälla.
Det intensiva arbetet pågår direkt i utställningsrummet som en serie ljud- och rörelseexperiment som både aktiveras av rummet och aktiverar rummet. I korta sessioner som avlöser varandra bygger vi tillsammans upp en arsenal av metoder och verktyg för att våga pröva och improvisera i ett alltmer komplext samspel. I början är det vi lärare som ger instruktioner men det dröjer inte länge innan studenterna vill testa och diskutera olika strategier; korta och intensiva ljud, minimalt ljud och maximal rörelse övergår gradvis i det motsatta, utdragna ljud överlappar varandra, imitera, överta och förflytta ljud, pröva röster mm. Studenterna blir mer och mer trygga och modiga; det finns inget som är rätt eller fel, allt är intressant och triggar igång fler och fler experiment och ljudande rörliga samspel. Om några av studenterna varit oroade av att aktionen ska genomföras publikt i utställningen så avtar den oron allteftersom arbetet blir mer intensivt kollektivt och interaktivt.
Aktionen mellan 17-18 inledde seminariet ”Estetik, psykologi och andra värden inom stadsplanering” som anordnades av Färgfabriken inom ramen för utställningen.
Syftet med de rumsliga experimenten var att bygga upp ett medvetet förhållningssätt till det sociala, hörbara och rörliga samspel som definierar interaktion och aktiviteter i rum och på offentliga platser. Både i Brunkebergstunneln och i utställningsrummet blir uppgiften att förhålla sig till det som redan finns och pågår. Lekfullhet, lyhördhet och närvaro är pragmatiska aspekter för att samspel ska kunna uppstå.
Under det mångtydiga arbetsnamnet Playing the space har Ricardo Atienza och Monica Sand under flera år, först på Konstfack och därefter på Arkitektur- och designcentrum, forskat om och i det offentliga rummet genom lekfulla kollektiva aktioner och experiment dit studenter, forskare och konstnärer bjudits in (playingthespace.wordpress.com/). Genomgående har frågan varit: Hur kan vi använda ljud, rörelse och röst för att bättre förstå rum och platser som vi är en del av? Hur skapas meningsfulla relationer mellan stad och människor och hur kan dessa påverkas och förändras i samspel? Uppmärksamheten i det fysiska rum som omger oss ökar medan vi aktivt utarbetar metoder för att påverka omgivningen.
Tid är en nödvändig komponent för att kunna samspela: Det tar tid att lyssna in ljudrummets dimensioner och förstå avstånd och närhet för att kunna svara an; inter-agera, re-agera och agera. Det är en process som, beroende på tid på dygnet, årstid, väder och vind, förändras av de ljud, rörelser och rytmer som pågår i tiden. Det tar tid att skifta perception från en dominerande och snabb visuell kultur till det tidsmässigt föränderliga och långsamma. Det krävs tid och varsamhet för att bygga upp en kollektivt tillit där var och en vågar ta plats i det gemensamma spelet för att tillsammans bygga upp en meningsfull helhet.
Playing the space 